Avarer, germaner, slaver och romaniserad befolkning i Karpaterbäckenet
(568-700-talet e.Kr.)
Under en lång tid efter det romerska rikets fall kom Karpaterbäckenet att ligga under barbariskt styre. Fram till slutet av folkvandringstiden (380-896 e Kr.), då de ungerska folkslagen anlände fortsatte nomadiska eller halv-nomadiska stammar och militanta grupper (hunner, alaner, avarer, bulgariska turkar, ungrare) från öster att invadera de lokala bofasta folken (romaniserade grupper, sarmater, germaner, slaver). Lokala senantika och germanska samhällen i Karpaterbäckenet fick kontakt med stäppbefolkningen från Eurasien i en tid då förflyttning av individer och samhällen möjliggjorts i större skala inom det stora området mellan Kinesiska muren och Atlanten, och mellan Skandinavien och Medelhavet. I ett Europa efter Roms fall kunde en stat av stäpp-typ vara ett alternativ.
Efter den korta tiden av hunnernas styre grundades germanska stamriken som tävlade sinsemellan i Karpaterbäckenet. På det forna Pannoniens område samexisterade ostrogoter och sveber med den övriga romaniserade befolkningen. Området mellan floderna Donau och Tisza beboddes av skirer och öster om Tiza levde gepider och den övriga sarmatiska befolkningen. I Pannonien bosatte sig langobarder från Elberegionen i början av 500-talet, och när avarerna kom, flyttade de till Italien.
År 568 började den avariska befolkningen med ursprung i centrala och inre Asien att bosätta sig i Karpaterbäckenet tillsammans med östeuropeiska nomader. Den avariska ledaren Khaganate var den som först enade de olika regionerna i Karpaterbäckenet (Transdanubien, Stora ungerska slätten, Transsylvanien). Nomadiska avarer från stäppen besegrade den germanska och romaniserade befolkningen och i samband med ett antal räder mot det bysantinska kejsardömet tog de ett stort antal krigsfångar från Balkan till Karpaterbäckenet. Från denna tidpunkt kan man också spåra invandring av slaviska grupper. Ca 60 000 gravar från den avariska tiden har grävts ut i Karpaterbäckenet, och ungefär en tredjedel kan dateras till den tidiga avariska perioden.
Trots att det är ovanligt att alla element kan spåras på samma plats ser man att folk med olika ursprung och kultur bodde på samma boplatser, använde gemensamma gravfält och skapade mångfacetterade kontakter. Dessa människors materiella och andliga kultur kännetecknas av konstant förändring och olika inbördes förhållande, och var starkt influerat av avancerade kulturer som det Bysantinska riket, Iran och Kina. I slutet av 500-talet och början av 600-talet kan vi i Karpaterbäckenet fortfarande se de mosaikliknande färggranna etniska och kulturella traditionerna av främmande ursprung, som sedan övergick i akulturation och integration. Enhetsprocessen kan exemplifieras av det sena 600-talets materiella traditioner och begravningsritualer. Fram till slutet av 600-talet kan europeiska senantika och germanska traditioner spåras inom jordbruk, hantverk, materiell och andlig kultur. Under 700-talet smälte dessa samman med kulturerna hos folkslagen österifrån.
Avarer
Avarer från inre Asien revolterade mot sina turkiska överherrar och flydde västerut för att söka sig ett nytt hemland. Stäppfolk från Centralasien och Östeuropa slöt sig till dem under färden. Den bysantinske kejsaren hänvisade dem till Karpaterbäckenet, och skriftliga källor berättar att sändebuden med sina långa flätor och kaftaner sågs i Konstantinopel år 558 e. Kr. Avarierna gick med på att slåss för det Bysantinska riket mot barbarer och skulle för detta erhålla årliga betalningar. Trots denna överenskommelse ledde avarerna femtio år senare regelbundet militära kampanjer mot Bysans. De förstörde balkanska områden och invaderade städer som Sirmium och Singidunum. Avarernas största attack gentemot det Bysantinska kejsardömet var den misslyckade belägringen av Konstantinopel år 626, varefter det avariska Khaganatet sammanföll, förmodligen på grund av inhemska maktstrider, och avbröt sina internationella aktiviteter.
Avarerna hade både lätt och tungt kavalleri och deras huvudsakliga vapen innefattade tillbakaböjda bågar, spjut och raka svärd. Det kan ha varit avarerna som introducerade stigbyglar av järn i Europa, som visade sig vara viktiga när de europeiska kavallerierna bildades. Avarernas intåg i Karpaterbäckenet kan ses på de grunda offergroparna utan de kremerade ben av människor eller djur som förknippas med dödskult (offergropar av turkisk typ). Här finns istället spjut, bett och stigbyglar. Avarerna syns också i förekomsten av gravar av öst-typ med hästar, hästbetsel och handgjorda kärl med knappar. Gravar med nischer som grävts ut i gravens kortsida där man begravt delar av hästar och andra djur finns i Tiszadalen och visar på de östeuropeiska nomadiska traditionerna.
Maktcentrat låg någonstans i området mellan floderna Donau och Tosza; det är här vi finner gravar med militär status och också en grav för en avarisk hövding (khagan?) ( Kunbábony). Traditionen gav krigare begravda med häst och vapen en central plats på gravfälten på den Stora ungerska slätten (pusztan) och i Transdanubien. Inom eliten av det avariska samhället leder fortfarande det mongoliska antropologiska elementen.
Vid början av den avariska perioden kan vi, förmodligen på grund av avarernas medvetna bosättningspolitik spåra många olika etniska och kulturella element i den västra delen av Karpaterbäckenet, i Transdanubien. Den integrerande styrkan i det noga centraliserade avariska samhället speglas av det faktum att materiell och kanske också andlig kultur hos germaner, romaniserade folk, bysantiner och slavisk befolkning under avariskt styre hade förändrats under loppet av ett århundrade. Förutom den senantika Keszthely-kulturen försvann de etniska och kulturella skillnaderna man tidigare sett. Avarer, som praktiserade schamanism, verkade vara toleranta gentemot de av deras undersåtar som tjänstgjorde inom ekonomi och krigsmakt.
Avarernas akulturation och integration i sin nya europeiska miljö visade sig vara ytlig, trots att redan andra generationen lade till metalldekorationer av bysantinsk form och teknik till sin tidigare så enkla och funktionella klädedräkt. Bysantinska produkter (smycken, bälten, metallkärl, amforor) blev statusobjekt i avarernas miljö. Trots alla dessa indikationer på djup kulturell förändring, en progressiv modifiering av livsstil och social och politisk struktur bibehöll det centraliserade avariska Khaganatet med sin österländska stäppnomadiska organisation sin konservativa position. Under dess nära tvåhundraåriga existens lyckades de inte integreras i det tidigmedeltida Europa ur vare sig ideologisk, politisk eller ekonomisk synvinkel. Khaganatets organisation försvagades till slut, och dess inre sönderfall vid slutat av 700-talet orsakades av attacker från franker och bulgarer.
Germaner
Det är svårt att på grundval av det arkeologiska fyndmaterialet acceptera munken Paulus Diaconus information som säger att alla langobarder lämnade Pannonien efter påsk år 568 e.Kr. Fyndmaterialet och begravningsriterna pekar på att germaner begravts på pannoniska gravfält under den avariska perioden. Vi finner här merovingiska klädedräkter av både mans- och kvinnotyp, vapen, verktyg och amuletter som relaterar till andevärlden. Ett rikt fyndmaterial av god kvalitet visar på att det funnits ett elitskikt och ett oberoende germanskt ledarskap (Kölked, Zamárdi, Budakalász).
Vår nuvarande kunskap pekar på att det germanska folket under den avariska perioden kunde ha haft sitt ursprung på flera olika platser. Vi måste räkna med ättlingarna från de germanska grupper som levde i Pannonien från 400-talet, och också med de langobarder som inte flydde till Italien. Arkeologiska fynd pekar också på att efter det gepidiska rikets fall flyttade en stor del av dess befolkning från Tiszadalen, Syrmia och kanske också Transsylvanien till Transdanubien. Andra gepider, främst bönder, stannade i Tiszadalen enligt de skriftliga källor som säger att år 599-600 marscherade Priskos, en bysantinsk krigsherre genom dessa gepidiska bondebyar. En bysantinsk källa nämner uttryckligen gepider såsom stridande tillsammans med avarer under belägringen av Konstantinopel. Lösfynd pekar på att individer med frankiskt, alamaniskt, bavariskt (Keszthely) och till och med skandinaviskt (Tác) ursprung vistats i området.
Akulturation av de germanska folken representeras på ett speciellt sätt. I mansgravar påträffades avariska vapen (båge, pilar, svärd av österländsk typ) tillsammans med traditionella germanska vapen (tveeggat svärd (spatha), vapenkniv (sax), spjut), ofta i gravar som också innehöll hästbegravningar. I början ser vi på kvinnodräkten bältesornament, nålar och bältesändar dekorerade med punsornamentering av germansk typ och med inristade vågbandsornament av zoomorfisk stil. I kvinnogravar kan det avariska inflytandet spåras i det ökade bruket av bysantinska smycken, metalldekorationer av bysantinskt slag och utsmyckning av klädedräkten med detaljer av merovingisk typ (t ex. rika bälteshängsmycken, skoband (Wadenbindengarnituren). I några fall påträffades germanska eller antika hedniska amuletter tillsammans med kristna föremål vilket visar på den synkretiska världsåskådningen hos den döde (amulettbehållare).
Romaniserad befolkning, bysantiner
Efter det romerska rikets fall lämnade det ledande skiktet och delar av befolkningen provinsen Pannonien, men andra delar av de bosatta, bönder och hantverkare stannade kvar I sitt hemland. Arkeologiska spår efter dessa grupper (romani) kan tydligt ses fram till slutet av 400-talet på begravningsplatser, boplatser, forna byar och befästningar som brukats tillsammans med den germanska befolkningen. Hittills har inte efterforskningar givit något stöd för den romaniserade befolkningen i germansk miljö under den langobardiska perioden.
Vid slutet av 500-talet finner vi den romaniserade befolkningen huvudsakligen i den rad av gravfält som började inrättas i området kring den senromerska befästningen i Keszthely (Castellum) och i Pécs (Sopianae). Under den tidigare avariska perioden kan vi också förmoda en invandring av romaniserad och bysantinsk befolkning från Balkan. Dessa samhällen, som troligen var kristna, bibehöll eller förnyade sitt förhållande med den romaniserade befolkningen från Medelhavsområdet. Kvinnodräkten karaktäriseras av örhängen med korgformad utsmyckning, diskformade broscher dekorerade med bildscener från tidig kristendom samt klädesnålar. Tidiga kristna symboler innefattade också fågelformade broscher eller nålar dekorerade med fågelfigurer (i ett fall var en fågelformad brosch utsmyckad med ett inristad kors). Vid sekelskiftet mellan fem- och 600-talen återuppbyggdes den treskeppiga basilikan i Keszthelyfortet.
Inom det forna Pannoniens område påträffas nu alltfler artefakter som tillhört den romaniserade befolkningen i gravfält som använts under den tidiga avariska perioden (Csákberény, Várpalota), och i några fall tyder dessa på att individer från Balkan/Bysans invandrat (Budakalász, Szekszárd) till området. Alltså har den romaniserade kristna befolkningen kanske för att betona sin identitet i denna multikulturella miljö övergivit sin tradition att begrava sina döda utan gravgods. I Keszthely begravdes också mycket rika individer med stort antal gravgåvor nära sädesmagasinen (horreum). Fyndmaterial och begravningsriter visar att romaniserad och germansk befolkning samexisterade i området kring Keszthely. Den romaniserade befolkningen i det forna Pannonien blev “avariserad” och enbart i närområdet kring Keszhely kan deras antika ö-kultur spåras. De behöll här sin traditionella klädedräkt till början av 800-talet. Sedan förlorade de kontakten med Medelhavsområdet.
Slaver
Under den första delen av 500-talet, dvs. den langobardiska-gepidiska perioden, finns varken skriftliga eller arkeologiska referenser till en eventuell närvaro av slaver i Karpaterbäckenet. Vi kan bara förmoda deras invandring till vissa regioner från och med början av det avariska styret. Slaverna integrerades i det avariska samhället. Enligt bysantinska källor stred slaver på den avariska sidan under belägringen av Konstantinopel år 626.
Gravfält med brandgravar och boplatser efter slaviska grupper som kom over bergspassen i östra Karpaterna är välkända i Transsylvanien. Den slaviska befolkningen bosatte sig i det forna Pannonienområdet i tre stora grupper: i nordöstra Pannonien, i floddalen runt floden Zala och runt Pécs. Fyndmaterialet från dessa platser är trots sitt etniska ursprung mycket olikt både från rumsligt och kvalitetsmässigt perspektiv. I dalen kring floden Zala finns birituella gravfält som exempel på förekomsten av slavernas urgamla begravningsriter (Kehida, Zalakomár). Processen av kulturell förändring speglas av det faktum att den traditionella brandgraven med eller utan urna förekom parallellt med kremering i en schaktgrav (Pókaszepetk). Smycken, pärlor och små objekt som tillhörde klädedräkten påträffades i brandgravarna. Det är ännu svårare att urskilja en slavisk eller östeuropeisk befolkning enbart på basis av fyndmaterialet, när ingen hjälp finns att få från begravningsriterna. På några avariska gravfält i Transdunabien har man påträffat objekt som visar på likheter med östeuropeiska fynd, skatter och fyndkombinationer av så kallade Ant eller Martynovka typ: rosettfibulor, trådsmycken, rombformade hängsmycken, armringar med utvidgade änden (Oroszlány, Pécs-Köztemető). I dessa fall kan vi inte bedöma någon etnisk tillhörighet.
Akulturationsprocessen av slaverna speglas i förändringen av begravningsriter: från brandgrav till skelettbegravning. Akulturationen kan också spåras i integreringen av lokal materiell kultur
Förekomsten av keramik av så kallad Prahatyp i de avariska bosättningarna har åstadkommit mycket diskussion inom arkeologisk forskning. Denna enkla keramiktyp kan bara referera till slaver när detta stöds av andra fynd inom fyndkombinationen. Vi finner inga spår av någon större slavisk befolkning på Stora ungerska slätten som till större delen beboddes av avarer med österländskt nomadursprung.
Det ungerska avsnittet skrevs vid Institutet för arkeologi vid den ungerska Vetenskapsakademin (www.archeo.mta.hu) av Tivadar Vida, Zsuzsa Mersdorf, László Schilling.
Referenser
Awarenforschungen. Hrsg.: F. Daim. Archaeologia Austriaca, Monographien 1; Studien zur Archäologie der Awaren 4. Wien 1992.
Barkóczi, L.: A 6 th cemetery from Keszthely-Fenékpuszta. Acta Archaeologica Hunagrica 20, 1968, 275-311.
Bálint, Cs.:
-Die Archäologie der Steppe. Hrsg.: F. Daim. Wien-Köln 1989.
-Probleme der awarischen Landnahme. Ausgewählte Probleme europäischen Landnahmen des Früh- und Hochmittelalters. Methodischen Grundlagendiskussion zwischen Archäologie und Geschichte I. Hg.: M. Müller-Wille/R. Schneider. Vorträge und Forschungen XLI. Siegmaringen 1993, 195-273.
Bóna, I.:
-Studien zum Reitergrab von Szegvár. Acta Archaeologica Hunagrica 32, 1980, 31-95.
-Die Geschichte der Awaren im Lichte der archäologischen Quellen. in: Popoli delle
Steppe: Unni, Avari, Ungari. SSIC 1988, 437-463.
Daim, F.:
-Das awarische Gräberfeld von Leobersdorf. Studien zur Arch. der Awaren 3. Wien 1987.
-„Byzantinische” Gürtelgarnituren des 8. Jahrhunderts. Die Awaren am Rand der Byzantinischen Welt. Hrsg.: F. Daim. Monographien zur Frühgeschichte und Mittelalterarchäologie 7. Innsbruck 2000, 77-204.
-The Avars (Archaeology). in: Regna et gentes. The Relationship between Late Antique and Early Medieval Peoples and Kingdoms in the Transformation of the Roman World. Ed by: Hans-Werner Goetz/Jörg Jarnut/Walter Pohl. The Tarnsformation of the Roman World 13. Leiden-Boston 2003, 463-570.
Fiedler, U.:
-Zur Datierung der Siedlungen der Awaren und der Ungarn nach der Landnahme.
-Ein Beitrag zur Zuordnung der Siedlung von Eperjes. Zeitschrift für Archäologie 28, 1994, 307-352.
-Die spätawarenzeitliche Gürtelbestandteile vom Typ Vrap-Erseke aus Velino (Bez. Varna, Bulgarien). Germania 74/1, 1996, 248-264.
Garam, É.:
-Das awarenzeitliche Gräberfeld von Tiszafüred. Cemeteries of the Avar Period (567-829) in Hungary. Vol. 3. Budapest 1995.
-Funde byzantinischer Herkunft in der Awarenzeit vom Ende des 6. Bis zum Ende des 7. Jahrhunderts. Monumenta Avarorum Archaeologica 5. Budapest, 2001.
Kiss, A.:
-Das awarenzeitliche Gräberfeld von Kölked-Feketekapu A. Monographien zur Frühgeschichte und Mittelalterarchäologie 2. Innsbruck 1996.
-Das awarenzeitliche Gräberfeld in Kölked-Feketekapu B. I-II. Kötet. Monumenta Avarorum Archaeologica 6. Budapest 2001.
Kovrig, I.: Das awarenzeitliche Gräberdfeld von Alattyán. Archaeologica Hungarica 40. Budapest 1963.
László, Gy.: Etudes archéologiques sur l'histoire de la société des Avars. Archaeologica Hungarica 34. Budapest 1955.
Martin, M.: Awarische und germanische Funde in Männergräbern von Linz-Zizlau und Környe Wosinszky Múzeum Évkönyve 15, 1990, 65-90.
Nagy, M.: Frühawarenzeitliche Grabfunde aus Budapest. Bemerkungen zur awarenzeitlichen Tierornamentik. SSCI 34. Spoleto 1988, 373-411.
Popović, I.: Golden Avarian Belt from the vicinity of Sirmium. Belgrade 1997.
Salamon, É./Erdélyi, I.: Das völkerwanderungszeitliche Gräberfeld von Környe. Studia Archaeologia 5. Budapest 1971.
Somogyi, P.: Byzantinische Fundmünzen der Awarenzeit. Monographien zur Frühgeschichte und Mittelalterarchäologie 5. Innsbruck 1997.
Cs. Sós Á.: Das frühawarenzeitliche Gräberfeld von Oroszlány. Folia Archaeologia 10, 1958, 104-124.
Sós, Á./Salamon Á.: Cemeteries of the Early Middle Ages (6 th-9 th c.) at Pókaszepetk. Ed by. B. M. Szőke. Budapest 1995.
Tomka, P.: Archäologische Studien zur Ethnographie der awarenzeitlichen Völker. Mitteilungen der Anthropologischen Gesellschaft in Wien. 116, 1986, 155-168.
H. Tóth E./Horváth A.: Kunbábony. Das Grab eines Awarenkhagans. Kecskemét 1992.
Tóth, E.: Das Christentum in Pannonien bis zum 7. Jahrhundert nach den archäologischen Zeugnissen. in: Das Christentum im bairischen Raum. Von den Anfängen bis ins 11. Jahrhundert. Hg. E. Boshof/H. Wolff. Wien 1994, 241-272.
Vida, T.:
-Frühmittelalterliche scheiben- und kugelförmige Amulettkapsel zwischen Kaukasus, Kastilien und Picardie. BRGK 76, 1995, 219-290.
-Die awarenzeitliche Keramik I. Varia Archaeologica Hungarica 8. Budapest 1999.
Werner, J.: Der Schatzfund von Vrap in Albanien. Studien zur Archäologie der Awaren 2. Wien 1986.
Exhibition catalogues
Awaren in Europa. Schätze eines asiatischen Reitervolkes, 6.-8. Jh. Ausstellungskatalog. Hrsg.: W. Meier-Arendt/B. Kürti. Frankfurt 1985.
Gli Avari. Un popolo d'Europa. Pubblicazioni della deputazione di storia patria per il Friuli 22. A cura di: G. C. Menis/I. Bóna/É. Garam. Udine 1995.
L’oro degli Avari. Popolo delle steppe in Europa. A cura di: E. A. Arslan/M. Buora. Milano-Udine 2000.
Reitervölker aus den Osten. Hunnen + Awaren. Ausstellungskatalog. Hrsg. F. Daim. Eisenstadt 1996.
The Gold of the Avars. The Nagyszentmiklós Tresaure. Catalogue of the Exhibition. Ed. by. É. Garam/T. Kovács. Budapest 2002.